.

När man har den där klumpen i halsen, den där känslan i magen. Som hindrar allt, när man inte vågar säga vad man tycker eller vad man känner. Man vågar inte för man är så rädd att den man älskar mest ska ändra uppfattning om en, när man inte vågar visa sina känslor för man vet inte om dom är besvarade. Ena stunden är man lyckligast i världen när man ligger där och bara tittar på den personen, sen förändras allt så snabbt. Jag frågar mig själv, varför? Varför ska det sluta så? Hur är det nu och hur kommer det bli? Är det mig det är fel på? Det måste ju vara det, så då måste jag göra något åt saken även fast jag vet att gör fel. Men när paniken kryper sig fram, så kan jag inget annat göra. Det är sorgligt och tragiskt.