.

När man har den där klumpen i halsen, den där känslan i magen. Som hindrar allt, när man inte vågar säga vad man tycker eller vad man känner. Man vågar inte för man är så rädd att den man älskar mest ska ändra uppfattning om en, när man inte vågar visa sina känslor för man vet inte om dom är besvarade. Ena stunden är man lyckligast i världen när man ligger där och bara tittar på den personen, sen förändras allt så snabbt. Jag frågar mig själv, varför? Varför ska det sluta så? Hur är det nu och hur kommer det bli? Är det mig det är fel på? Det måste ju vara det, så då måste jag göra något åt saken även fast jag vet att gör fel. Men när paniken kryper sig fram, så kan jag inget annat göra. Det är sorgligt och tragiskt.

När man är orolig, rädd, skräckslagen. Rädd för att visa vad man känner, rädd för att förlora den man älskar mest. Rädd för att förlora sig själv. Men när man redan är på väg? Jag är rädd för vad du ska göra, för jag kommer inte vara där. Jag är rädd för vad jag ska göra, när du inte är här. Hur ska jag kunna leva, när vi lever isär? Säg att jag överdriver, berätta för mig att jag inte kan vara säker, säg igen att jag ska tänka framåt. För det spelar ingen roll hur många gånger ni säger det. Det hjälper inte, jag tänker på vad som kan hända hela tiden. Jag tänker på det som hände hela tiden. Jag tänker på den människan jag älskar, hela tiden. Jag plågar mig själv med dessa minnen, jag vet inte ens vad dom är för dig.

Du får mitt att spegla mitt eget liv, tveka på min princip att aldrig ge någon min tillit. Mun mot mun gav hoppet om kärlek, ber på rutin att vi är och förblir. Du visade mig hopp när glöden slockna, du tog min hand när döden locka som mest. När varje andetag känns som det sista, när döden viskar ens namn så finns du där. Du bar mig bort från skuggornas dal tillbaka till livet och ger mig en anledning till att vara där jag är.

Jag har ingen större rädsla än att förlora dig, och det känns som att det är det jag gör.